Rätten till trygghet är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Ändå lever tusentals kvinnor i Sverige i en vardag präglad av kontroll, rädsla och våld – ofta i sitt eget hem.
Vi behöver tala klarspråk: våld mot kvinnor är inte en privat angelägenhet utan ett allvarligt systemfel.
När tryggheten görs till ett individuellt projekt, där den utsatta själv förväntas ordna sin säkerhet genom att fly, då sviker välfärden sitt kärnuppdrag.
Statistiken är tydlig. Merparten av våldet mot kvinnor sker i relationer där den våldsutövande bor tillsammans med den som utsätts. Trots detta är det fortfarande standardlösning att den utsatta –tvingas lämna sitt hem, sina grannar, sitt arbete och sin trygghet. För äldre kvinnor är läget ännu mer akut. Många har låga pensioner, är beroende av omsorg eller lever med sjukdomar som gör det näst intill omöjligt att bryta upp. Våld mot äldre kvinnor osynliggörs dessutom ofta i vården, där skador felaktigt avfärdas som fallolyckor eller åldersrelaterade besvär.
Dagens politik räcker inte. IVO visar att en majoritet av landets socialnämnder inte följer Socialstyrelsens föreskrifter om våld i nära relationer. Bostadsbristen skapar direkta inlåsningseffekter och gör att kvinnor stannar kvar för att de saknar alternativ. Tryggheten har i praktiken blivit beroende av ekonomi, bostadsmarknad och geografisk tur. Vi behöver en helt ny kurs.
Principen ska vara tydlig: det är den våldsutövande som ska lämna bostaden – inte den utsatta. Hemmet ska vara en trygg plats, inte en riskmiljö man tvingas fly ifrån. Det kräver förändringar i både lagstiftning, myndighetsstyrning och kommunala rutiner.
Vi kan lära av Norge, där man redan tagit avgörande steg. Genom elektronisk övervakning, så kallad ”omvendt voldsalarm”, kan polis omedelbart larma om den våldsutövande bryter mot ett kontaktförbud. Norge använder också möjligheten att besluta om att personen måste lämna sitt eget hem, så att den utsatta kan bo kvar. Resultaten är entydiga: högre trygghet, färre återkommande angrepp och stora samhällsekonomiska vinster.
Även på lokal nivå måste förändringen börja nu:
- Kommuner genom sina bostadsbolag bör säkerställa att den våldsutövande snabbt kan flyttas, medan den utsatta behåller sitt hem och sina omsorgsinsatser.
- Inom äldreomsorgen måste all personal utbildas i att upptäcka våld, särskilt hos personer med demens eller funktionsnedsättningar där signalerna är svårare att se.
Våld mot kvinnor kostar miljarder kronor varje år –
men de största kostnaderna mäts inte i pengar, utan i förlorad frihet och livskvalitet.
Rätten till ett liv utan rädsla är ett löfte vi gav varandra när vi byggde välfärden. Nu är det dags att hålla det.
Vänsterpartiet Lysekil